Baksmällan

Valet är över, men jag kan inte låta bli att skriva några rader. Det var länge sedan jag drack alkohol men baksmällan syns tydligt hos alla dem jag har mött och pratat med idag. De enda som är riktigt glada idag är nog Sverigedemokraterna. Det är nästan (nästan) som jag vill säga "Kom tillbaka Reinfeldt, låt allt bli som förr". Som läget ser ut nu är det mycket möjligt att det blir omval. Om det blir det får vi hoppas att inte SD råkar ut för några nya skandaler. Varje skandal tycks ju öka deras popularitet. Vilken annan partiledare som helst skulle väl få avgå om hen spelade bort massor av pengar på spel, hade spexande partimedlemmar med hakkorsbindlar eller ett gäng av Socker-Conny's med järnrör som slår hela världen med häpnad. Ingenting tycks bita på karln och hans parti. Om så halva partistyrelsen skulle bränna kors iförda kåpor utanför en flyktingförläggning skulle de väl få ökat stöd.

Vi behöver tröst. En tröst är att F! kom in i 13 kommuner och fick tre mandat i Stockholm. Fast något skumt med mandatfördelningen tycker jag att det är när SD fick 13 procent fler röster än F! men 100 procent fler mandat.

Här är ett inslag från SVT som jag kan skratta gott åt. Orkar du inte se hela så börja titta 6:25 in i sändningen för en klockren summering av Alliansens budskap.

Det skulle också vara kul att se några valaffischer från FP med texterna Feminism utan rättvisa, Feminism utan jämlikhet eller Feminism utan solidaritet. Någon som kan photoshop?

Talet som aldrig hölls

Jag skrev som hastigast ihop ett kort tal innan jag gick och röstade. Tänkte hålla det för de som delade ut röstsedlar utanför vallokalen, men jag bangade i sista stund. Här är det:

Jag tror mig veta att ni alla vill väl, att just ert partis politik är det bästa för individen och samhället. Jag tror att alla människor har en inneboende önskan att bidra utifrån sin egen förmåga. Jag tror inte detta uppnås genom utförsäkring av sjuka och arbetslösa. Jag vill inte heller att våra skattepengar ska hamna som vinster hos riskkapitalbolag. Jag vill ha ett samhälle där allas behov tas till vara. Jag tror det bättre tillgodoses genom ett regeringsskifte. Och om inte Sverigedemokraterna ska bli vågmästare behöver F! komma in i riksdagen.

Något att tänka på innan valet

Det här var främst en blogg inför EU-valet. Jag är glad att jag i det lilla bidrog till att F! kom in i EU-parlamentet. Men jag måste erkänna att jag inte varit speciellt engagerad inför vårt egna val till kommuner, landsting och riksdag.

Johan Ehrenberg skrev en intressant ledare på etc.se där han hävdar att de rödgröna inte kommer att få egen majoritet i riksdagen och därför kommer SD kunna vara vågmästare. De rödgrönas enda chans att få regeringsstöd är alltså om F! tar sig in i riksdagen.

Den som vill ha ett regeringsbyte bör alltså nogsamt tänka över vilket parti hen ska rösta på på söndag.

Så med detta inlägg bekräftar jag att jag även i riksdagsvalet (och de andra två valen) kommer att rösta på F!

Tack Jan Björklund!

Igår kom jag att tänka på någonting jag aldrig tidigare vare sig läst om eller tänkt på själv. Det är troligtvis ingen ny tanke och kanske är detta en vedertagen politisk diskussion, jag vet inte. Hursomhelst är det roligt att komma på nya tankegångar och jag vill gärna dela med mig.

Jag har länge funderat över varför så många borgerliga väljare inte vill kalla sig feminister. Om en identifierar sig som konservativ tycker jag i och för sig inte att det är så konstigt, typ "det var bättre förr" och "måste dom komma hit med sin konstiga mat". Då är det inte så konstigt att ogilla feminism och andra nymodigheter som jämlikhet. Liberaler däremot har jag alltid uppfattad som lite mer progressiva.

Och så såg jag en glimt av Jan Björklund i TV-rutan som i Almedalen talade omgiven av parollen "Feminism utan socialism". Jag log för mig själv och tänkte att nu är de desperata. F!s framgångar tycks skrämma många och  de verkar försöka rida på feministvågen och locka till sig feministiska väljare genom att varna för röda faran på klassiskt "kalla kriget"-manér.

Då slog det mig plötsligt. Liberalismen är ju en ideologi som sätter individen i centrum framför kollektivet. Alla kan om de vill. Alla har samma förutsättningar om de bara anstränger sig. En kan inte skylla personliga misslyckanden på samhället. Om en bara anstränger sig tillräckligt... och så vidare.

I min värld betyder feminism att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor som grupp och de som kallar sig feminister vill se en ändring av dessa strukturer så att det blir jämlika villkor för alla.

Om liberaler tror att det i ett fritt demokratiskt samhälle (som Sverige anses vara) bara är individen som kan påverka sin situation blir det därför svårt att kalla sig feminist. Att kalla sig feminist är ju att erkänna strukturella krafter som påverkar grupper som kvinnor eller män och som ger dessa grupper olika förutsättningar på olika arenor. Erkänner en dessa strukturer är det svårt att blunda för andra strukturella problem. Strukturer där det inte räcker att ha ett individbaserat perspektiv för att komma till rätta med ojämlika förhållanden. Som rasism eller klassförtryck.

Att erkänna strukturer som går utöver individnivå när det gäller klass är att erkänna att det finns ett klassamhälle och - ve och fasa - ett klassförtryck. Ett sådant erkännande leder i sin förlängning till att vi inte kan lasta individer för strukturella problem. Och det i sin tur kan leda till tankar om vad som är min egen roll i detta system. Vilka trosföreställningar bär jag själv på och vilka av mina handlingar - eller brist på handlingar - upprätthåller systemet och de strukturer som stöttar systemet?

Så tack Jan Björklund! Min förståelse kring varför f-ordet hos många ter sig så vederstyggligt står nu i ett klarare ljus.

Att fira. Att sörja. Att planera.

Tänk vad roligt att Feministiskt initiativ och Soraya Post kom in i EU-parlamentet! Jag tror att det är en kombination av Gudrun Schymans homepartyn och en frustration över att de etablerade partierna inte lyckats komma till rätta med ojämlikhet och diskriminering av utsatta grupper som banat väg för F!

Samtidigt är det med sorg i hjärtat som jag ser den högerextrema vågen drar över Europa. Här i Sverige har vi SD som i sammanhanget är ett ganska välpolerat parti. Sådär lite lagom svenskt högerpopulistiskt.

Jag funderar på vad en kan göra för att bryta trenden av att fler röstar på SD. Taktiken att inte ta debatten verkar inte fungera. Att släppa in dem i debatten verkar inte heller fungera. Att kalla dem fascister, rasister och annat tycks inte avskräcka människor från att rösta på dem. Jag tror inte heller att förlöjligande videoklipp har någon verkan. Det verkar snarare bli en Fälldin-effekt. Många människor identifierar sig och känner sympati med någon som inte kan svara på journalisternas frågor.

Jag tror att de flesta som röstar på SD inte gör det utifrån en ideologisk ståndpunkt. Snarare känner de inte igen sig i de etablerade politikernas retorik. När partierna försöker vinna mittenväljarna är det många som inte kan identifiera sig med dessa intressen. Jag tror att många upplever att politikerna inte bryr sig om deras liv och den verklighet de lever i.

Jag tror att det farligaste vi kan göra är att isolera de som sympatiserar med SD. Grupper av människor som stängs ute eller själva väljer att stå utanför skapar lättare fiendebilder av andra. De söker sig till varandra och stärker sina åsikter i gemenskap med likasinnade. Detta göder ett "vi och dom"-tänkande vilket lättare frammanar lösningar där de andra på något sätt ska förskjutas, fördrivas eller elimineras.

Jag ska försöka göra något annat. Jag har stor förståelse om andra inte vill göra samma sak, men jag tror fullt och fast på att vi människor har fler saker som förenar än som skiljer oss åt. Jag tror alla människor känner glädje, ilska och sorg. Jag tror alla längtar efter gemenskap, kärlek, respekt och förståelse. Även människor som röstar på partier som inte vi röstar på.

Därför vill jag komma i kontakt med människor som röstat på SD. Jag vill veta vad som driver dem, vad de drömmer om, vad de tycker meningen med livet är och vad de oroar sig för. Om jag kan lyssna på dem, om de känner sig förstådda, är möjligheterna mycket större att de lyssnar på mig, på min längtan och vad som skrämmer mig. Om jag vill att andra ska lyssna på mig, behöver jag nog lyssna på andra.

Så om du som läser det här sympatiserar med SD eller känner någon som gör det, ta gärna kontakt med mig: joachim@jberggren.se

Gudruns tes 3.0

Natten har nu gått över från lördag till söndag och det är valdag. Här följer den tredje och avslutande delen av Gudrun Schymans homeparty. Precis som de två föregående blogginläggen har jag tagit stöd av en av Gudruns tidigare föreläsningar.

Den första rutan visar hur makt och pengar påverkar och skapar konflikt och motsättning mellan olika klasser. Den andra rutan visar hur konflikt och motsättning påverkar relationen mellan människor i majoritets- respektive minoritetsgrupperingar. På samma sätt kan vi slutligen i den tredje rutan visa hur strukturella motsättningar uppstår mellan kvinnor och män.

Det här handlar inte om åsikter och tyckande utan bygger på kunskap och fakta. Till sin hjälp har Gudrun skriften På tal om kvinnor och män som innehåller statistik om jämställdhet. I skriften kan en läsa att det övergripande jämställdhetspolitiska målet är att vi ska ha lika mycket makt att forma samhället och våra egna liv oavsett om vi är man eller kvinna. Det finns fyra undermål:1. Representation, samma möjlighet att sitta i samhällets institutioner
2. Ekonomisk rättvisa, hela livet
3. Reproduktion, dela lika på föräldraansvaret och det obetalda arbetet i hemmet
4. Stoppa mäns våld mot kvinnor

Några siffror är skillnaden mellan kvinnors och mäns löner är 4 400 kr i månaden (räknat i heltid) och eftersom kvinnor oftare jobbar deltid är skillnaden i verkligheten större. Av föräldraförsäkringen tar kvinnor ut 76 och män 24 procent. Utifrån statistiken kan vi konstatera att målen inte är uppfyllda. Sverige är därmed inte ett jämställt land.

Det löser vi (de som har råd) genom att kalla in RUT. RUT är ofta en kvinna från ett låglöneland som ska lösa livspusslet åt oss. De ojämlika strukturerna består.

Regeringens utgångspunkt är att kvinnor inte är medvetna om konsekvenserna av att välja ett låglönejobb. Det handlar enligt regeringen alltså om att informera och på så sätt kommer skillnaden i löner att försvinna.

Enligt F! handlar det om de strukturella problem som jag beskrivit i dessa tre blogginlägg. Som syns i bilderna återfinns både maktstrukturer och motsättningar mellan majoriteter och minoriteter hos bägge könen. Samtidigt består de olika klasserna och olika majoritets- och minoritetsgrupper av både män och kvinnor, där kvinnor i respektive grupp ofta har sämst förutsättningar.

Om en grupp har mer makt är det är det alltid på bekostnad av en annan grupp.

Därför kommer jag att rösta på F! i dagens EU-val.

Gudruns tes 2.0

Idag följer andra delen av mina minnesanteckningar från Gudrun Schymans homeparty i mitt hus. Precis som i mitt förra inlägg har jag tjuvkikat på ett videoklipp från ett annat homeparty.

I den andra rutan ritar Gudrun upp två olika stora ovaler. Det är en bild av en annan maktordning, den större representerar majoriteten och den mindre minoriteten. Hos majoriteten finns det ofta föreställningar om att vi som är flest, vi vet bäst och ska bestämma mest. Vi är som folk är mest. Vi har varit här länge, vi känner igen varandra och vi har namn som vi lätt kan uttala. Vi vet hur det har varit här, vi vet hur det ska vara. Liksom mellan klasser uppstår här lätt motsättningar representerat av den dubbelriktade pilen i figuren.

Här i Sverige är majoriteten ljushyad och minoriteten har mörkhyad; vit och svart i figuren. Det finns en utbredd uppfattning att när det kommer människor från andra delar av världen, ska de bli som vi. Detta går ju inte, människor kan inte ändra sig på det sättet. Det strider dessutom mot respekten av allas lika värde. Rätten att få finnas med den kultur och den bakgrund man har. Detta faller ut som diskriminering, till exempel på arbetsmarknaden - där den största arbetslösheten återfinns hos människor med utomeuropeiska bakgrund - och som våld.

Inom sexualitet finns det också en stark norm: Sexualitet är något som uppstår i mötet mellan två människor av olika kön. De som avviker från normen blir utsatta för diskriminering. Hatbrott i vårt samhälle är något som ökar. De flesta är rasistiska följt av homofobiska hatbrott.

Det finns människor med fysiska och psykiska funktionshinder. Det handlar om bristande tillgänglighet. Otillgänglighet är ett uttryck av diskriminering och att vi bygger samhället efter vad som passar majoriteten. På det här sättet missar vi många människors talanger, för vi ger dem ingen chans.

Vi har en självbild av jämställda, öppna och toleranta. Man ska jobba för mångfald. Vi har de här små grupperna och vi måste hitta på någonting. Och ofta bakar man ihop diskriminering av icke-vita, homo-, bi- trans- och queerpersoner i samma kategori. Men kvinnor är ingen minoritet, utan kvinnor återfinns i alla diskriminerade grupper.

Det finns både kvinnohat, rasism och homofobi i Sverige idag. Det tar sig uttryck i frågor som "Hur mycket invandring tål Sverige?" och "Har jämställdheten gått för långt?" Dessa problemformulering rymmer en hel politisk agenda. Som om invandring vore en sjukdom, och hur kan jämställdhet gå för långt? En annan problemformulering skulle kunna vara "Det brinner i världen, vad kan Sverige göra?"

Innan valdagen nu på söndag kommer sista delen.

Gudruns tes 1.0

I detta inlägg riktar vi uppmärksamheten till första tredjedelen

Så här en vecka kvar till valet ska jag försöka mig på en sammanfattning av Gudrun Schymans homeparty hemma i mitt kollektiv. Då det var ett tag sedan har jag fuskat lite och tittat på en filminspelning från ett av Gudruns framträdande. Jag har själv ritat upp en bild på en whiteboard utifrån anteckningar från Gudruns framträdande. Idag kommer jag att skriva om den första tredjedelen av tavlan.

Klassamhället med dess inneboende motsättningar

Gudrun beskriver skillnaden mellan demokrati och dominans och motsättningen dem emellan. Gudrun ställer frågan vad som ger mycket makt i vårt samhälle och svaret är givetvis pengar. Pengar och makt ger mönster av maktstrukturer som vi föds in i, detta till skillnad från synen att vi är enskilda individer som gör fria val. Gudrun beskriver en socioekonomisk analys av Sverige (och resten av världen) där vi delas in i socioekonomiska grupper. Med ett annat språkbruk delas vi upp i klasser. Sverige är ett klassamhälle. Utifrån vår klasstillhörighet får vi olika erfarenheter vilket resulterar i olika verklighetsuppfattningar och därmed får vi olika värderingar och detta skapar konflikter. 

Miljöpartiet förde in ett grönt tänkande i rikspolitiken

För ungefär 100 år sedan definierades vad som är och vad som inte är politik. De flesta partier i riksdagen har sin grund i hur samhället såg ut då och de olika partierna företrädde olika intressen i samhället. Det finns en gammal patriarkal struktur och det har präglat politiken ända in i våra dagar, vad som är allmänintresse och vad som är särintressen.

När Miljöpartiet kom in i riksdagen blev alla partier tvungna att förhålla sig till miljöpolitiken på ett helt annat sätt än tidigare. Gudrun berättade att hon som partiledare för Vänsterpartiet sa att det inte behövdes något miljöparti i riksdagen, liksom dagens partier säger att det inte behövs något feministiskt parti.

Det har kommit in ett nytt parti i riksdagen, Sverigedemokraterna. SD har sina rötter i fascismen och nazismen med idéer om ett land, ett folk, ett språk, en religion, en kultur och ett kön med ett komplement. SD är inget enfrågeparti. De vill att det ska råda enighet. Man ska inte prata om skillnader. Feminister synliggör skillnader och konflikter. SD vill förbjuda genuspedagogik i förskolan. De vill också förbjuda genusvetenskap. De vill förbjuda firandet av 1:a maj. Alla går ju inte i samma demonstrationståg. Det skapar splittring, det är att splittra folket. Kulturen ska vara den gamla svenska kulturen, det som är modernt ska bort.

Nu är det dags att föra in ett feministiskt tänkande i politiken

Medierna bör redogöra - precis som de gör för de andra partierna - för SD:s ideologiska grunder. Detta visar SD också genom sitt samarbete med olika partier på den yttersta högerkanten i Europa. SD är det enda partiet som vill försvaga aborträtten. I Polen har man förbjudit aborträtten. Man inskränker yttrandefriheten och tryckfriheten i Ungern. Det är skarpt läge. Huvudparoll för F! inför både EU-valet och valet till riksdagen är "Ut med rasisterna, in med feministerna". När de etablerade partierna rör sig mot mitten för att fånga mittenväljarna känner sig alltfler människor mindre företrädda. När vi uppmanas räkna hundralappar i plånboken är detta en problemformulering som inte står i överensstämmelse med med många människors liv och problem. Detta ger näring åt SD och banar väg för ett missnöjesröstande, ett antietablissemangsröstande.

F! vill lyfta näsan ur plånboken och ställa frågorna hur ser samhället ut och hur vill vi att samhället ska se ut i morgon? Det är det politiken borde handla om.

Att gå på magkänslan

Jag har mestadels fått positiv återkoppling angående mitt offentliggörande att jag kommer rösta på Feministiskt Initiativ. Några oundvikliga mothugg har dock kommit. Jag ska försöka kommentera dem och samtidigt följa intentionen med min underrubrik; att inte vara argumentativ eller propagandistisk.

Men först dags att fira! Det verkar som jag lyckats få med mig tre personer som kommer rösta på F! i EU-valet. Den första är en vän som jag har regelbundna samtal med. Hen hade sett på Facebook att jag skulle rösta rosa och tänkte att då kan det ju inte vara fel. Den andra är en arbetskamrat som reagerade på att jag berättade om antiabortvågen som sköljer över Europa. Den tredje är en väldigt nära familjemedlem som rådfrågade mig om vilka som skulle få hens röst.

Men nu till mothuggen: hur jag kan gå med i ett parti utan att ens läsa partiprogrammet? För några veckor sedan skulle jag själv ställt samma fråga. För mig handlar det nog om renhet, att inte befläcka mig och förknippas med åsikter jag inte kan stå för. För mig har ett politiskt parti ställt de här frågorna på sin spets. En förväntas ju att svälja hela stycket. Andra föreningar och medlemskap har inte alls samma tyngd. Jag har varit/är med i massor av olika föreningar som till exempel Hyresgästföreningen, facket, JAK medlemsbank och en schackklubb utan att någonsin läst deras stadgar eller programförklaring. I kontakten med F! verkar min beröringsskräck helt enkelt ha falnat. Det är faktiskt inte så dramatiskt; jag har inte sålt min själ till djävulen.

Några andra argument kan sammanfattas i att F! är ett medelklassparti som vurmar för en kapitalism med ett mänskligt ansikte och eftersom partiet inte är sprunget ur arbetarklassen kan det inte åstadkomma några verkliga förändringar. Jag kan höra längtan efter ett samhälle fritt från förtryck, där allas människovärde respekteras och där ingen utnyttjar någon annan bakom dessa ord. Samtidigt ser jag inget annat etablerat parti som fört oss närmare ett sådant samhälle. Jag tror också att partipolitiken har väldigt begränsade - om än inte helt betydelselösa - möjligheter att åstadkomma verklig förändring. Jag tror att den största makten ligger hos de som äger kapitalet, något vi inte kommer åt genom demokratiska val (fast den allra största makten tror jag ändå slumrar långt inne i var och en av oss, men det är en annan blogg).

Sammanfattningsvis går jag helt enkelt på min magkänsla. Magkänslan är kanske inte alltid en säker vägvisare. Säg att jag skulle få en magkänsla av att det är för många invandrare i Sverige. Om jag jämför denna magkänsla med mina värderingar - bland annat solidaritet, jämlikhet, en rättvis världsordning och ekonomisk utjämning - ser jag att magkänslan och mina värderingar inte hänger ihop. Jag skulle då välja att inte lita på min magkänsla. Nu säger magkänslan istället "Rösta på F!" och det jag sett av Gudrun Schymans presentation av F!s ideologi går inte emot mina värderingar. Tvärtom finns det inget i analysen av Sverige - som ett klassamhälle, ett samhälle där de som faller utanför normen utsätts för diskriminering och ett samhälle där kvinnor systematiskt missgynnas på grund av sitt kön - som inte går i linje med min magkänsla. Därför köper jag paketet och sväljer hela stycket.

Jag – en medgångssupporter

Nu har jag gjort det! Det är med lite pirr och en viss bävan som jag har gjort det. För två veckor sedan fanns det inte i min vildaste fantasi att jag skulle bli medlem i ett politiskt parti. Och nu, just denna kväll, har jag blivit medlem av Feministiskt Initiativ. Jag vill berätta varför, men först vill jag ge en liten bakgrund.

I mitt första blogginlägg skrev jag om min inställning till partipolitik. Jag skulle vilja utveckla det hela lite grann. I min föreställningsvärld behöver ett parti som har tagit plats i en politisk församling kohandla med sina värderingar, åtminstone om partiet vill ha något inflytande (och inte innehar majoriteten av platserna). Det här leder till taktik och förhandlingar för att få igenom en vissa delar av sin politik och att kompromissa bort andra. Att få tillgång till politisk makt verkar alltså underminera möjligheten att vara renlärig.

Som anarkist utan ambition att få något partipolitiskt inflytande är det ganska lätt att anta en identitet som bygger på någon slags rättfärdig renlärighet. (Eftersom det finns lika många anarkismer som det finns anarkister gäller det här såklart inte alla, kanske inte heller så många.) De andra klassiska ideologierna som liberalism, konservatism och socialism, för att inte tala om fascism, har alla haft företrädare som solkat deras rykte. Som anarkist har jag alltid stått i opposition och har aldrig behövt stå bakom någon obekväm kompromiss. Jag har alltid kunnat sola mig i min egen förträfflighet.

Och nu har jag gått med i ett parti. Ett parti vars partiprogram jag inte ens läst. Hur kommer det sig?

Jag tänker att om F! ska komma in i något parlament behövs all hjälp som går att uppbringa. Om mitt medlemskap kan vara ett stöd på vägen vill jag inte gamla övertygelser stå i vägen. Förut har jag röstat på partier som kommit in i EU och de svenska församlingarna. Oavsett om de varit del av den politiska majoriteten eller inte kan jag inte säga att det skett något oväntat. När F! kommer in är jag övertygad om att debatten kommer att se annorlunda ut. Och det är något jag ser fram emot!

Det är både roligt och läskigt att göra någonting som är helt oväntat. Jag är lite nyfiken på hur min omgivning ser på det hela. För mig är det ganska omvälvande, men andra kanske inte ens höjer på ögonbrynet. Hur som helst är det alltid roligt att vara en medgångssupporter*!

* F! har enligt uppgift gått från 1500 medlemmar runt årsskiftet till drygt 13000 medlemmar idag.

Varför en blogg om att rösta på F!?

För en vecka sedan var jag på ett homeparty i mitt kollektivhus med Gudrun Schyman. Jag gick mest dit för att få se henne i verkligheten och hade väl egentligen inga större förväntningar.

Jag har så länge jag kan minnas varit skeptisk mot partipolitik. I de första två valen jag kunde delta i valde jag att vara soffliggare enligt den gamla devisen "Valet är en illusion - vårat svar direkt aktion". Min åsikt var att den verkliga makten inte återfinns i riksdag och fullmäktige utan innehas av de som äger kapitalet. Att rösta är därför ett spel för gallerierna, ett sätt att invagga folket i en falsk upplevelse av att kunna påverka, medan de verkligt betydelsefulla besluten fattas i företagens styrelserum. Politiska val tenderar på detta sätt att göra människor passiva, eftersom de har gjort sitt genom att rösta fram sina politiska representanter.

Senare insåg jag att rösta med nödvändighet inte gjorde mig passiv. Jag kunde både rösta och vara politisk aktiv. Jag såg också att det gör en skillnad vilka politiska partier som innehar makten. Men jag hade fortfarande svårt att identifiera mig med något politiskt parti och jag röstade snarare mot än för.

Men nu satt jag alltså på Gudrun Schymans väckelsemöte för F! - Feministiskt Initiativ - med både predikan och kollekt. Hon redogjorde för F!s ideologiska grund (som jag kommer att sammanfatta i kommande inlägg) och jag märkte en spirande entusiasm inom mig. Det handlade inte bara om feminism utan det fanns ett helhetsgrepp med klassanalys, normkritik, miljö och framförallt ett stort engagemang mot rasistiska krafter. Sakta men säkert väcktes en vilja inom mig att rösta rosa i det kommande valet till EU.

Den här bloggen är mitt sätt att försöka bidra till att F! (till att börja med) kommer in i EU-parlamentet. Det räcker att alla som röstade på F! i förra EU-valet övertygar tre personer så kommer de in. Eftersom jag själv inte röstade på F! i förra valet tänker jag att det räcker att jag övertygar två. Vore det inte fantastiskt och välbehövligt om Soraya Post kom in i EU-parlamentet för att bland annat driva kampen för romernas rättigheter i Europa!