Gudruns tes 1.0

I detta inlägg riktar vi uppmärksamheten till första tredjedelen

Så här en vecka kvar till valet ska jag försöka mig på en sammanfattning av Gudrun Schymans homeparty hemma i mitt kollektiv. Då det var ett tag sedan har jag fuskat lite och tittat på en filminspelning från ett av Gudruns framträdande. Jag har själv ritat upp en bild på en whiteboard utifrån anteckningar från Gudruns framträdande. Idag kommer jag att skriva om den första tredjedelen av tavlan.

Klassamhället med dess inneboende motsättningar

Gudrun beskriver skillnaden mellan demokrati och dominans och motsättningen dem emellan. Gudrun ställer frågan vad som ger mycket makt i vårt samhälle och svaret är givetvis pengar. Pengar och makt ger mönster av maktstrukturer som vi föds in i, detta till skillnad från synen att vi är enskilda individer som gör fria val. Gudrun beskriver en socioekonomisk analys av Sverige (och resten av världen) där vi delas in i socioekonomiska grupper. Med ett annat språkbruk delas vi upp i klasser. Sverige är ett klassamhälle. Utifrån vår klasstillhörighet får vi olika erfarenheter vilket resulterar i olika verklighetsuppfattningar och därmed får vi olika värderingar och detta skapar konflikter. 

Miljöpartiet förde in ett grönt tänkande i rikspolitiken

För ungefär 100 år sedan definierades vad som är och vad som inte är politik. De flesta partier i riksdagen har sin grund i hur samhället såg ut då och de olika partierna företrädde olika intressen i samhället. Det finns en gammal patriarkal struktur och det har präglat politiken ända in i våra dagar, vad som är allmänintresse och vad som är särintressen.

När Miljöpartiet kom in i riksdagen blev alla partier tvungna att förhålla sig till miljöpolitiken på ett helt annat sätt än tidigare. Gudrun berättade att hon som partiledare för Vänsterpartiet sa att det inte behövdes något miljöparti i riksdagen, liksom dagens partier säger att det inte behövs något feministiskt parti.

Det har kommit in ett nytt parti i riksdagen, Sverigedemokraterna. SD har sina rötter i fascismen och nazismen med idéer om ett land, ett folk, ett språk, en religion, en kultur och ett kön med ett komplement. SD är inget enfrågeparti. De vill att det ska råda enighet. Man ska inte prata om skillnader. Feminister synliggör skillnader och konflikter. SD vill förbjuda genuspedagogik i förskolan. De vill också förbjuda genusvetenskap. De vill förbjuda firandet av 1:a maj. Alla går ju inte i samma demonstrationståg. Det skapar splittring, det är att splittra folket. Kulturen ska vara den gamla svenska kulturen, det som är modernt ska bort.

Nu är det dags att föra in ett feministiskt tänkande i politiken

Medierna bör redogöra - precis som de gör för de andra partierna - för SD:s ideologiska grunder. Detta visar SD också genom sitt samarbete med olika partier på den yttersta högerkanten i Europa. SD är det enda partiet som vill försvaga aborträtten. I Polen har man förbjudit aborträtten. Man inskränker yttrandefriheten och tryckfriheten i Ungern. Det är skarpt läge. Huvudparoll för F! inför både EU-valet och valet till riksdagen är "Ut med rasisterna, in med feministerna". När de etablerade partierna rör sig mot mitten för att fånga mittenväljarna känner sig alltfler människor mindre företrädda. När vi uppmanas räkna hundralappar i plånboken är detta en problemformulering som inte står i överensstämmelse med med många människors liv och problem. Detta ger näring åt SD och banar väg för ett missnöjesröstande, ett antietablissemangsröstande.

F! vill lyfta näsan ur plånboken och ställa frågorna hur ser samhället ut och hur vill vi att samhället ska se ut i morgon? Det är det politiken borde handla om.

Att gå på magkänslan

Jag har mestadels fått positiv återkoppling angående mitt offentliggörande att jag kommer rösta på Feministiskt Initiativ. Några oundvikliga mothugg har dock kommit. Jag ska försöka kommentera dem och samtidigt följa intentionen med min underrubrik; att inte vara argumentativ eller propagandistisk.

Men först dags att fira! Det verkar som jag lyckats få med mig tre personer som kommer rösta på F! i EU-valet. Den första är en vän som jag har regelbundna samtal med. Hen hade sett på Facebook att jag skulle rösta rosa och tänkte att då kan det ju inte vara fel. Den andra är en arbetskamrat som reagerade på att jag berättade om antiabortvågen som sköljer över Europa. Den tredje är en väldigt nära familjemedlem som rådfrågade mig om vilka som skulle få hens röst.

Men nu till mothuggen: hur jag kan gå med i ett parti utan att ens läsa partiprogrammet? För några veckor sedan skulle jag själv ställt samma fråga. För mig handlar det nog om renhet, att inte befläcka mig och förknippas med åsikter jag inte kan stå för. För mig har ett politiskt parti ställt de här frågorna på sin spets. En förväntas ju att svälja hela stycket. Andra föreningar och medlemskap har inte alls samma tyngd. Jag har varit/är med i massor av olika föreningar som till exempel Hyresgästföreningen, facket, JAK medlemsbank och en schackklubb utan att någonsin läst deras stadgar eller programförklaring. I kontakten med F! verkar min beröringsskräck helt enkelt ha falnat. Det är faktiskt inte så dramatiskt; jag har inte sålt min själ till djävulen.

Några andra argument kan sammanfattas i att F! är ett medelklassparti som vurmar för en kapitalism med ett mänskligt ansikte och eftersom partiet inte är sprunget ur arbetarklassen kan det inte åstadkomma några verkliga förändringar. Jag kan höra längtan efter ett samhälle fritt från förtryck, där allas människovärde respekteras och där ingen utnyttjar någon annan bakom dessa ord. Samtidigt ser jag inget annat etablerat parti som fört oss närmare ett sådant samhälle. Jag tror också att partipolitiken har väldigt begränsade - om än inte helt betydelselösa - möjligheter att åstadkomma verklig förändring. Jag tror att den största makten ligger hos de som äger kapitalet, något vi inte kommer åt genom demokratiska val (fast den allra största makten tror jag ändå slumrar långt inne i var och en av oss, men det är en annan blogg).

Sammanfattningsvis går jag helt enkelt på min magkänsla. Magkänslan är kanske inte alltid en säker vägvisare. Säg att jag skulle få en magkänsla av att det är för många invandrare i Sverige. Om jag jämför denna magkänsla med mina värderingar - bland annat solidaritet, jämlikhet, en rättvis världsordning och ekonomisk utjämning - ser jag att magkänslan och mina värderingar inte hänger ihop. Jag skulle då välja att inte lita på min magkänsla. Nu säger magkänslan istället "Rösta på F!" och det jag sett av Gudrun Schymans presentation av F!s ideologi går inte emot mina värderingar. Tvärtom finns det inget i analysen av Sverige - som ett klassamhälle, ett samhälle där de som faller utanför normen utsätts för diskriminering och ett samhälle där kvinnor systematiskt missgynnas på grund av sitt kön - som inte går i linje med min magkänsla. Därför köper jag paketet och sväljer hela stycket.

Jag – en medgångssupporter

Nu har jag gjort det! Det är med lite pirr och en viss bävan som jag har gjort det. För två veckor sedan fanns det inte i min vildaste fantasi att jag skulle bli medlem i ett politiskt parti. Och nu, just denna kväll, har jag blivit medlem av Feministiskt Initiativ. Jag vill berätta varför, men först vill jag ge en liten bakgrund.

I mitt första blogginlägg skrev jag om min inställning till partipolitik. Jag skulle vilja utveckla det hela lite grann. I min föreställningsvärld behöver ett parti som har tagit plats i en politisk församling kohandla med sina värderingar, åtminstone om partiet vill ha något inflytande (och inte innehar majoriteten av platserna). Det här leder till taktik och förhandlingar för att få igenom en vissa delar av sin politik och att kompromissa bort andra. Att få tillgång till politisk makt verkar alltså underminera möjligheten att vara renlärig.

Som anarkist utan ambition att få något partipolitiskt inflytande är det ganska lätt att anta en identitet som bygger på någon slags rättfärdig renlärighet. (Eftersom det finns lika många anarkismer som det finns anarkister gäller det här såklart inte alla, kanske inte heller så många.) De andra klassiska ideologierna som liberalism, konservatism och socialism, för att inte tala om fascism, har alla haft företrädare som solkat deras rykte. Som anarkist har jag alltid stått i opposition och har aldrig behövt stå bakom någon obekväm kompromiss. Jag har alltid kunnat sola mig i min egen förträfflighet.

Och nu har jag gått med i ett parti. Ett parti vars partiprogram jag inte ens läst. Hur kommer det sig?

Jag tänker att om F! ska komma in i något parlament behövs all hjälp som går att uppbringa. Om mitt medlemskap kan vara ett stöd på vägen vill jag inte gamla övertygelser stå i vägen. Förut har jag röstat på partier som kommit in i EU och de svenska församlingarna. Oavsett om de varit del av den politiska majoriteten eller inte kan jag inte säga att det skett något oväntat. När F! kommer in är jag övertygad om att debatten kommer att se annorlunda ut. Och det är något jag ser fram emot!

Det är både roligt och läskigt att göra någonting som är helt oväntat. Jag är lite nyfiken på hur min omgivning ser på det hela. För mig är det ganska omvälvande, men andra kanske inte ens höjer på ögonbrynet. Hur som helst är det alltid roligt att vara en medgångssupporter*!

* F! har enligt uppgift gått från 1500 medlemmar runt årsskiftet till drygt 13000 medlemmar idag.

Varför en blogg om att rösta på F!?

För en vecka sedan var jag på ett homeparty i mitt kollektivhus med Gudrun Schyman. Jag gick mest dit för att få se henne i verkligheten och hade väl egentligen inga större förväntningar.

Jag har så länge jag kan minnas varit skeptisk mot partipolitik. I de första två valen jag kunde delta i valde jag att vara soffliggare enligt den gamla devisen "Valet är en illusion - vårat svar direkt aktion". Min åsikt var att den verkliga makten inte återfinns i riksdag och fullmäktige utan innehas av de som äger kapitalet. Att rösta är därför ett spel för gallerierna, ett sätt att invagga folket i en falsk upplevelse av att kunna påverka, medan de verkligt betydelsefulla besluten fattas i företagens styrelserum. Politiska val tenderar på detta sätt att göra människor passiva, eftersom de har gjort sitt genom att rösta fram sina politiska representanter.

Senare insåg jag att rösta med nödvändighet inte gjorde mig passiv. Jag kunde både rösta och vara politisk aktiv. Jag såg också att det gör en skillnad vilka politiska partier som innehar makten. Men jag hade fortfarande svårt att identifiera mig med något politiskt parti och jag röstade snarare mot än för.

Men nu satt jag alltså på Gudrun Schymans väckelsemöte för F! - Feministiskt Initiativ - med både predikan och kollekt. Hon redogjorde för F!s ideologiska grund (som jag kommer att sammanfatta i kommande inlägg) och jag märkte en spirande entusiasm inom mig. Det handlade inte bara om feminism utan det fanns ett helhetsgrepp med klassanalys, normkritik, miljö och framförallt ett stort engagemang mot rasistiska krafter. Sakta men säkert väcktes en vilja inom mig att rösta rosa i det kommande valet till EU.

Den här bloggen är mitt sätt att försöka bidra till att F! (till att börja med) kommer in i EU-parlamentet. Det räcker att alla som röstade på F! i förra EU-valet övertygar tre personer så kommer de in. Eftersom jag själv inte röstade på F! i förra valet tänker jag att det räcker att jag övertygar två. Vore det inte fantastiskt och välbehövligt om Soraya Post kom in i EU-parlamentet för att bland annat driva kampen för romernas rättigheter i Europa!