Baksmällan

Valet är över, men jag kan inte låta bli att skriva några rader. Det var länge sedan jag drack alkohol men baksmällan syns tydligt hos alla dem jag har mött och pratat med idag. De enda som är riktigt glada idag är nog Sverigedemokraterna. Det är nästan (nästan) som jag vill säga "Kom tillbaka Reinfeldt, låt allt bli som förr". Som läget ser ut nu är det mycket möjligt att det blir omval. Om det blir det får vi hoppas att inte SD råkar ut för några nya skandaler. Varje skandal tycks ju öka deras popularitet. Vilken annan partiledare som helst skulle väl få avgå om hen spelade bort massor av pengar på spel, hade spexande partimedlemmar med hakkorsbindlar eller ett gäng av Socker-Conny's med järnrör som slår hela världen med häpnad. Ingenting tycks bita på karln och hans parti. Om så halva partistyrelsen skulle bränna kors iförda kåpor utanför en flyktingförläggning skulle de väl få ökat stöd.

Vi behöver tröst. En tröst är att F! kom in i 13 kommuner och fick tre mandat i Stockholm. Fast något skumt med mandatfördelningen tycker jag att det är när SD fick 13 procent fler röster än F! men 100 procent fler mandat.

Här är ett inslag från SVT som jag kan skratta gott åt. Orkar du inte se hela så börja titta 6:25 in i sändningen för en klockren summering av Alliansens budskap.

Det skulle också vara kul att se några valaffischer från FP med texterna Feminism utan rättvisa, Feminism utan jämlikhet eller Feminism utan solidaritet. Någon som kan photoshop?

Tack Jan Björklund!

Igår kom jag att tänka på någonting jag aldrig tidigare vare sig läst om eller tänkt på själv. Det är troligtvis ingen ny tanke och kanske är detta en vedertagen politisk diskussion, jag vet inte. Hursomhelst är det roligt att komma på nya tankegångar och jag vill gärna dela med mig.

Jag har länge funderat över varför så många borgerliga väljare inte vill kalla sig feminister. Om en identifierar sig som konservativ tycker jag i och för sig inte att det är så konstigt, typ "det var bättre förr" och "måste dom komma hit med sin konstiga mat". Då är det inte så konstigt att ogilla feminism och andra nymodigheter som jämlikhet. Liberaler däremot har jag alltid uppfattad som lite mer progressiva.

Och så såg jag en glimt av Jan Björklund i TV-rutan som i Almedalen talade omgiven av parollen "Feminism utan socialism". Jag log för mig själv och tänkte att nu är de desperata. F!s framgångar tycks skrämma många och  de verkar försöka rida på feministvågen och locka till sig feministiska väljare genom att varna för röda faran på klassiskt "kalla kriget"-manér.

Då slog det mig plötsligt. Liberalismen är ju en ideologi som sätter individen i centrum framför kollektivet. Alla kan om de vill. Alla har samma förutsättningar om de bara anstränger sig. En kan inte skylla personliga misslyckanden på samhället. Om en bara anstränger sig tillräckligt... och så vidare.

I min värld betyder feminism att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor som grupp och de som kallar sig feminister vill se en ändring av dessa strukturer så att det blir jämlika villkor för alla.

Om liberaler tror att det i ett fritt demokratiskt samhälle (som Sverige anses vara) bara är individen som kan påverka sin situation blir det därför svårt att kalla sig feminist. Att kalla sig feminist är ju att erkänna strukturella krafter som påverkar grupper som kvinnor eller män och som ger dessa grupper olika förutsättningar på olika arenor. Erkänner en dessa strukturer är det svårt att blunda för andra strukturella problem. Strukturer där det inte räcker att ha ett individbaserat perspektiv för att komma till rätta med ojämlika förhållanden. Som rasism eller klassförtryck.

Att erkänna strukturer som går utöver individnivå när det gäller klass är att erkänna att det finns ett klassamhälle och - ve och fasa - ett klassförtryck. Ett sådant erkännande leder i sin förlängning till att vi inte kan lasta individer för strukturella problem. Och det i sin tur kan leda till tankar om vad som är min egen roll i detta system. Vilka trosföreställningar bär jag själv på och vilka av mina handlingar - eller brist på handlingar - upprätthåller systemet och de strukturer som stöttar systemet?

Så tack Jan Björklund! Min förståelse kring varför f-ordet hos många ter sig så vederstyggligt står nu i ett klarare ljus.

Gudruns tes 1.0

I detta inlägg riktar vi uppmärksamheten till första tredjedelen

Så här en vecka kvar till valet ska jag försöka mig på en sammanfattning av Gudrun Schymans homeparty hemma i mitt kollektiv. Då det var ett tag sedan har jag fuskat lite och tittat på en filminspelning från ett av Gudruns framträdande. Jag har själv ritat upp en bild på en whiteboard utifrån anteckningar från Gudruns framträdande. Idag kommer jag att skriva om den första tredjedelen av tavlan.

Klassamhället med dess inneboende motsättningar

Gudrun beskriver skillnaden mellan demokrati och dominans och motsättningen dem emellan. Gudrun ställer frågan vad som ger mycket makt i vårt samhälle och svaret är givetvis pengar. Pengar och makt ger mönster av maktstrukturer som vi föds in i, detta till skillnad från synen att vi är enskilda individer som gör fria val. Gudrun beskriver en socioekonomisk analys av Sverige (och resten av världen) där vi delas in i socioekonomiska grupper. Med ett annat språkbruk delas vi upp i klasser. Sverige är ett klassamhälle. Utifrån vår klasstillhörighet får vi olika erfarenheter vilket resulterar i olika verklighetsuppfattningar och därmed får vi olika värderingar och detta skapar konflikter. 

Miljöpartiet förde in ett grönt tänkande i rikspolitiken

För ungefär 100 år sedan definierades vad som är och vad som inte är politik. De flesta partier i riksdagen har sin grund i hur samhället såg ut då och de olika partierna företrädde olika intressen i samhället. Det finns en gammal patriarkal struktur och det har präglat politiken ända in i våra dagar, vad som är allmänintresse och vad som är särintressen.

När Miljöpartiet kom in i riksdagen blev alla partier tvungna att förhålla sig till miljöpolitiken på ett helt annat sätt än tidigare. Gudrun berättade att hon som partiledare för Vänsterpartiet sa att det inte behövdes något miljöparti i riksdagen, liksom dagens partier säger att det inte behövs något feministiskt parti.

Det har kommit in ett nytt parti i riksdagen, Sverigedemokraterna. SD har sina rötter i fascismen och nazismen med idéer om ett land, ett folk, ett språk, en religion, en kultur och ett kön med ett komplement. SD är inget enfrågeparti. De vill att det ska råda enighet. Man ska inte prata om skillnader. Feminister synliggör skillnader och konflikter. SD vill förbjuda genuspedagogik i förskolan. De vill också förbjuda genusvetenskap. De vill förbjuda firandet av 1:a maj. Alla går ju inte i samma demonstrationståg. Det skapar splittring, det är att splittra folket. Kulturen ska vara den gamla svenska kulturen, det som är modernt ska bort.

Nu är det dags att föra in ett feministiskt tänkande i politiken

Medierna bör redogöra - precis som de gör för de andra partierna - för SD:s ideologiska grunder. Detta visar SD också genom sitt samarbete med olika partier på den yttersta högerkanten i Europa. SD är det enda partiet som vill försvaga aborträtten. I Polen har man förbjudit aborträtten. Man inskränker yttrandefriheten och tryckfriheten i Ungern. Det är skarpt läge. Huvudparoll för F! inför både EU-valet och valet till riksdagen är "Ut med rasisterna, in med feministerna". När de etablerade partierna rör sig mot mitten för att fånga mittenväljarna känner sig alltfler människor mindre företrädda. När vi uppmanas räkna hundralappar i plånboken är detta en problemformulering som inte står i överensstämmelse med med många människors liv och problem. Detta ger näring åt SD och banar väg för ett missnöjesröstande, ett antietablissemangsröstande.

F! vill lyfta näsan ur plånboken och ställa frågorna hur ser samhället ut och hur vill vi att samhället ska se ut i morgon? Det är det politiken borde handla om.