Tack Jan Björklund!

Igår kom jag att tänka på någonting jag aldrig tidigare vare sig läst om eller tänkt på själv. Det är troligtvis ingen ny tanke och kanske är detta en vedertagen politisk diskussion, jag vet inte. Hursomhelst är det roligt att komma på nya tankegångar och jag vill gärna dela med mig.

Jag har länge funderat över varför så många borgerliga väljare inte vill kalla sig feminister. Om en identifierar sig som konservativ tycker jag i och för sig inte att det är så konstigt, typ "det var bättre förr" och "måste dom komma hit med sin konstiga mat". Då är det inte så konstigt att ogilla feminism och andra nymodigheter som jämlikhet. Liberaler däremot har jag alltid uppfattad som lite mer progressiva.

Och så såg jag en glimt av Jan Björklund i TV-rutan som i Almedalen talade omgiven av parollen "Feminism utan socialism". Jag log för mig själv och tänkte att nu är de desperata. F!s framgångar tycks skrämma många och  de verkar försöka rida på feministvågen och locka till sig feministiska väljare genom att varna för röda faran på klassiskt "kalla kriget"-manér.

Då slog det mig plötsligt. Liberalismen är ju en ideologi som sätter individen i centrum framför kollektivet. Alla kan om de vill. Alla har samma förutsättningar om de bara anstränger sig. En kan inte skylla personliga misslyckanden på samhället. Om en bara anstränger sig tillräckligt... och så vidare.

I min värld betyder feminism att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor som grupp och de som kallar sig feminister vill se en ändring av dessa strukturer så att det blir jämlika villkor för alla.

Om liberaler tror att det i ett fritt demokratiskt samhälle (som Sverige anses vara) bara är individen som kan påverka sin situation blir det därför svårt att kalla sig feminist. Att kalla sig feminist är ju att erkänna strukturella krafter som påverkar grupper som kvinnor eller män och som ger dessa grupper olika förutsättningar på olika arenor. Erkänner en dessa strukturer är det svårt att blunda för andra strukturella problem. Strukturer där det inte räcker att ha ett individbaserat perspektiv för att komma till rätta med ojämlika förhållanden. Som rasism eller klassförtryck.

Att erkänna strukturer som går utöver individnivå när det gäller klass är att erkänna att det finns ett klassamhälle och - ve och fasa - ett klassförtryck. Ett sådant erkännande leder i sin förlängning till att vi inte kan lasta individer för strukturella problem. Och det i sin tur kan leda till tankar om vad som är min egen roll i detta system. Vilka trosföreställningar bär jag själv på och vilka av mina handlingar - eller brist på handlingar - upprätthåller systemet och de strukturer som stöttar systemet?

Så tack Jan Björklund! Min förståelse kring varför f-ordet hos många ter sig så vederstyggligt står nu i ett klarare ljus.