Jag har mestadels fått positiv återkoppling angående mitt offentliggörande att jag kommer rösta på Feministiskt Initiativ. Några oundvikliga mothugg har dock kommit. Jag ska försöka kommentera dem och samtidigt följa intentionen med min underrubrik; att inte vara argumentativ eller propagandistisk.
Men först dags att fira! Det verkar som jag lyckats få med mig tre personer som kommer rösta på F! i EU-valet. Den första är en vän som jag har regelbundna samtal med. Hen hade sett på Facebook att jag skulle rösta rosa och tänkte att då kan det ju inte vara fel. Den andra är en arbetskamrat som reagerade på att jag berättade om antiabortvågen som sköljer över Europa. Den tredje är en väldigt nära familjemedlem som rådfrågade mig om vilka som skulle få hens röst.
Men nu till mothuggen: hur jag kan gå med i ett parti utan att ens läsa partiprogrammet? För några veckor sedan skulle jag själv ställt samma fråga. För mig handlar det nog om renhet, att inte befläcka mig och förknippas med åsikter jag inte kan stå för. För mig har ett politiskt parti ställt de här frågorna på sin spets. En förväntas ju att svälja hela stycket. Andra föreningar och medlemskap har inte alls samma tyngd. Jag har varit/är med i massor av olika föreningar som till exempel Hyresgästföreningen, facket, JAK medlemsbank och en schackklubb utan att någonsin läst deras stadgar eller programförklaring. I kontakten med F! verkar min beröringsskräck helt enkelt ha falnat. Det är faktiskt inte så dramatiskt; jag har inte sålt min själ till djävulen.
Några andra argument kan sammanfattas i att F! är ett medelklassparti som vurmar för en kapitalism med ett mänskligt ansikte och eftersom partiet inte är sprunget ur arbetarklassen kan det inte åstadkomma några verkliga förändringar. Jag kan höra längtan efter ett samhälle fritt från förtryck, där allas människovärde respekteras och där ingen utnyttjar någon annan bakom dessa ord. Samtidigt ser jag inget annat etablerat parti som fört oss närmare ett sådant samhälle. Jag tror också att partipolitiken har väldigt begränsade - om än inte helt betydelselösa - möjligheter att åstadkomma verklig förändring. Jag tror att den största makten ligger hos de som äger kapitalet, något vi inte kommer åt genom demokratiska val (fast den allra största makten tror jag ändå slumrar långt inne i var och en av oss, men det är en annan blogg).
Sammanfattningsvis går jag helt enkelt på min magkänsla. Magkänslan är kanske inte alltid en säker vägvisare. Säg att jag skulle få en magkänsla av att det är för många invandrare i Sverige. Om jag jämför denna magkänsla med mina värderingar - bland annat solidaritet, jämlikhet, en rättvis världsordning och ekonomisk utjämning - ser jag att magkänslan och mina värderingar inte hänger ihop. Jag skulle då välja att inte lita på min magkänsla. Nu säger magkänslan istället "Rösta på F!" och det jag sett av Gudrun Schymans presentation av F!s ideologi går inte emot mina värderingar. Tvärtom finns det inget i analysen av Sverige - som ett klassamhälle, ett samhälle där de som faller utanför normen utsätts för diskriminering och ett samhälle där kvinnor systematiskt missgynnas på grund av sitt kön - som inte går i linje med min magkänsla. Därför köper jag paketet och sväljer hela stycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar